Det känns direkt att han inte bara är en fotbollsspelare. Kevin Jarrett-Marston är någon som bär på värme, lojalitet och en stark vilja att göra skillnad – på planen, men kanske ännu mer utanför den.

När vi påbörjar intervjun har han precis avslutat sitt jobb på en skola, där han arbetar vid sidan av sin fotbollskarriär. Trots morgonens intensitet är hans leende brett och energin nästan smittsam. Han har tydlige minnen om hur allt startade när det gäller fotbollen.

– Jag är uppvuxen i Bandhagen och började spela på gården med mina vänner. Mamma såg hur mycket jag älskade det och skrev in mig i ett lag i Enskede när jag var åtta år. Det var där allt började.

I sena tonåren bytte Kevin lag till Hammarby, som fortfarande är den klubb han spelat längst i. Det var i Hammarbys U19 han fick uppleva en match han aldrig glömmer.

– Vi mötte Ajax i en kvalmatch. Det var en sån där match man kände att "okej, det här är något stort som jag vill fortsätta med". De känslan sitter kvar än idag, berättar han.

Och vägen till hans nuvarande klubb, Assyriska FF gick via ett oväntat möte.

– Jag var faktiskt på väg att skriva på för Haninge. Men så kontaktade Nemrud mig och vi tog ett möte. Efter det visste jag direkt att jag ville spela för Assyriska. Det kändes rätt i magen och jag har inte ångrat mig en sekund sedan dess, säger han.

Som person gillar Kevin att hänga med familj, vänner och så flickvännen förstås. Jag försöker alltid vara en glad person och sprida bra energi runt mig. Det är viktigt för mig. Kevin beskriver sina vardagar som ganska enkla när han inte tränar eller spelar match.

– Jag jobbar ju som sagt men sen blir det mycket matlagning, dataspel och att bara ta det lugnt. Det är en bra balans till fotbollen.

När han pratar om mat, tänds något extra i blicken. Det visar sig att han älskar att laga mat, vilket han gärna gör så ofta han kan. Även den amerikanska basketligan NBA är en stor passion som han följer nära. Men alla hans drömmar handlar inte om skärmar eller sport. Han har en annan längtan också – något större och närmare naturen.

– Berget Kebnekaise är något som verkligen lockar, det vill jag verkligen uppleva någon gång, säger han med längtan i rösten.

När vi pratar om hur han förändrats de senaste åren, vad han har lärt sig om sig själv, visar det sig att han har blivit mer självständig.

- Livet har gett mig perioder som varit riktigt tuffa, både mentalt och fysiskt. Men jag har klarat mig genom dem. Jag har insett att jag orkar mer än jag trodde. Jag lever mycket efter Bibelns ord. Det hjälper mig att stå stadigt, säger han med säkerhet i rösten.

Han berättar att det inte är prestationerna som definierar honom mest, utan det är relationerna. Det som får Kevin att må bra är just tid med familj, flickvän, vänner... och såklart laget.

– Relationerna betyder allt för mig. Det är där jag tankar energi. Jag vill att alla runt omkring mig ska må bra. Det är ett värde jag lever efter att ingen ska känna sig utanför. Inte i laget, inte i livet, säger han.

Och även om han inte är den som alltid hörs mest har han en stark närvaro. Han kan uppfattas som ganska blyg i början, men sen kommer energin.

– På planen är jag alltid 100 procent fokuserad och jag försöker lyfta andra, se till att laget fungerar, att mina lagkamrater får bollen, att vi spelar som ett lag, sammanfattar han sin roll på planen.

När jag frågar om hans förebilder, kommer svaret snabbt.

– Mamma och pappa. Båda kommer från Afrika och har kämpat hårt hela sina liv. Mamma har alltid stöttat mig, varit med mig, pushat mig. Hon har haft en enorm roll i allt jag gör och den person jag blivit, säger han med stolthet.

I framtiden och livet efter fotbollen vill Kevin hjälpa människor, både där han växte upp och i sitt hemland.

– Jag vill kunna bygga ett hus till mamma där, så hon kan åka dit varje år. Jag drömmer om att kunna ge tillbaka, kanske plugga något där jag får hjälpa människor på bästa sätt, säger han.

Kevin Jarrett-Marston är en ödmjuk person och rätt blyg av sig, om han får säga det själv. Därför är det inte konstigt att han, om han fick välja superkraft, skulle välja att vara osynlig. Men det är tydligt att Kevin inte är någon som går obemärkt förbi. Han gör stort avtryck, inte genom att ta plats, utan genom att skapa plats för andra. Genom att se, stötta och lyfta dem omkring sig. På planen, i livet – och i köket.

– Jag vill vara den som lyfter andra, säger han till sist. Det är nog det jag vill bli ihågkommen för.